Så har vår älskade lilla Olle lämnat oss... Han hade alltid bus i blicken, såg sådär lurig ut som att han hade nått i görningen. En liten upptäckare med en underbar sångröst som han gärna visade upp om man frågade honom "kan du sjunga". Det är så lätt att fokusera på hans sista dagar, som tyvärr inneburit att han har fått ha bandage runt foten, en tratt runt halsen och inte ha fått klättra i buren. Men jag ska försöka stryka dessa sista dagar ur minnet, och minnas honom som det busfröet han var. Jag ska bevara hans melodier långt in i hjärtat. Jag är så tacksam att jag faktiskt gjorde mig besväret för de där åren sen, och flög upp till Stockholm för att hämta hem honom till oss. Han har sen dag ett varit en given familjemedlem hemma hos oss, haft sin självklara plats. Så nu när han inte finns mer känns här plötsligt så oerhört tomt. Och tyst. Jag hoppas bara att vår andra fågel, Platon, nu ska klara av att leva ensam utan sin trogna följeslagare, för jösses vad Olle har älskat vår gamla Platon. 16 år gammal fick du bli, vår fina vän. Sov gott älskade lilla Olle, jag hoppas att du har fått återförenas med din fru på stället där du är nu. Tack för att du har funnits i vårt liv! Tills vi möts igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar