Casper 981015-140626

När jag var 8 år fick jag efter ständigt tjatande tillslut min efterlängtade, alldeles egna hund. En oktobernatt föddes det fyra små pudlar hemma hos min farmor och farfar. Att jag sov hos farmor och farfar den natten var ingen slump. På morgonen fick jag träffade de små liven för första gången. I den lilla valphögen låg en valp som stack ut från de andra. Han var kullens stora klump. Trots det fick han plats i min lilla 8-års hand. Vad han skulle heta visste jag redan. Casper. Efter det snälla, lilla spöket i filmen om spöket Casper. 8 veckor senare fick han flytta med hem. Varje dag fram tills dagen då jag, med den största ångestklumpen i min mage, flyttade hemifrån så sov han hos mig. Varje dag i 11 år. Han har funnits så länge att jag inte ens minns hur det var innan han fanns. Alla tårar jag torkat i pudelpälsen, alla gånger jag kliat den lilla pudelrumpan, alla tonårspojkvänner som han morrat bort från min säng, alla pudelfnatt han fått, när 8-åriga lilla jag gick min första valpkurs med dig, allt ska jag bevara i mitt minne. För idag är vår sista dag ihop. Det jobbigaste beslutet man kan ta som djurägare har nu blivit taget. Att se skalet av ens bästa vän men inte se sin bästa vän i det där skalet gör valet enkelt. Men ändå så fruktansvärt svårt. Idag ska Casper få sin sista vila. 15 år, 8 månader och 11 dagar fick vi privilegiet att få ha dig i vår familj. Och det är jag så otroligt tacksam för. Tacksam för att du har fått leva ett långt och friskt liv. Tacksam för att mitt tjat lönade sig. Tacksam för att du formade mitt hundintresse som kommer följa mig livet ut. Älskade lilla Casper, när du släcker ögonen idag så tar du med dig halva mitt hjärta. Du har varit den bästa vän en liten flicka någonsin kunnat ha. Jag hoppas att du kommer spöka, likt de snälla spöket Casper, för mig varje natt. Sov gott älskade Casper ♥


I torsdags somnade min bästa vän in. Den här texten skrev jag innan jag satte mig i bilen och körde 20 mil för att få ta farväl. Att låta honom få somna var det enda rätta, han hade så ont. Han var så gammal. När han fick den första sprutan, som gör att de blir lugna, så var det som att hans ögon lyste upp. Som att det onda försvann. Han såg så glad ut för första gången på länge. Även om det är ett tungt beslut att behöva ta så var det den här gången lätt att ta. Casper hade inte överlevt många dagar till. Det jobbigaste var när vi skulle lämna djurkliniken, när man för sista gången får dra sina fingrarna i den där mjuka pälsen, när man för sista gången får borra ner ansiktet och gråta ut i hans päls. Att titta på honom en sista gång. Att vända ryggen och gå. Bara lämna honom där. Det var tufft.